I just listen to the voices on the TV 'til I'm tired. My eyes grow heavy and I fade away.

Intressant hur vissa saker bara slår en i ansiktet. Som den här meningen som uttalades i Tv3s "Lyxfällan" (jag kände att jag ville slösa min tid och min energi på att titta på tv3 Play [för jag har jo ingen tv] och då blev det det):

"Han ville bli rik för att han ville bli fri."

Ja, innerst inne vet alla att pengar är lösningen på allting. Moraliska defekter, samhällskritik och geopolitiska analyser åt sidan. Men att man ändå kan formulera det på ett sådant fridfullt sätt förvånade mig. Kändes nästan befriande. Som om att girighet inte är ett synd, men en nödvändighet, ett behov. Och visserligen är det sant och det inser alla som har givit det mer än 10 sekunders omtanke. Ändå.

Det kanske är så att min eviga etiska kamp för passion, yrkespassion, professionell tillfredställelse inte alls behöver gå emot ekonomisk framgång. Eller ännu bättre ekonomisk överflöd. Jag har nog stängt det alternativet från min hjärna för att det är bara för utopiskt. Varför våga drömma, när man vet att det inte kan bli mer än just drömmar? Men ack, ett liv fylld av realism och en korrektverklighetsuppfattning blir väl tråkigt i längden. Intetsägande. Tomt. Motsägande. Paradoxalt.

Man kan nog säga att livet förlorar sin raison d´être om man inte vågar drömma om omöjligheter. Slutsats: Man må vara galen, men man blir i alla fall lycklig (och kanske rik. Eller inte.)

/AC