De senaste veckorna har jag inte skrivit något, bara inte pallat helt enkelt. Det har varit en mindre verklighetsflykt, från en annan verklighetsflykt. Har tänkt mycket på livet, vilket resulterar i korta stunder av smådepression. Vad är lösningen? Att inte göra det. Jag är den som förespråkar att leva i nuet, att njuta av stunden. Varför? För att stunden kommer att ta slut. Och det är det som gör det mer eller mindre paradoxalt, för att jag är världens största optimist samtidigt som jag är världens största fatalist. För er som känner till fado, så är jag den levande representationen av det. Det går ut på att, i grunden, att vara ledsen, ibland utan anledning och hata sig själv för det. När jag har starka känslor, skriver jag. Djup ilska, djup sorg eller djup glädje. Jag brukar skriva och ibland, när jag rotar i min garderob eller i gamla lådor hittar jag post-its och lappar och papper med ibland gigantiska texter, ibland små dikter, ibland bara enstaka ord. De flesta skrivna mitt i natten. Och analyserar man dem går det ut på att man är ledsen. Och man hatar sig själv för att man inte kan låta bli. Det är dumt och barnsligt men oundvikligt. Har det något att göra med kultur? Vår generation, att vi är evigt olyckliga och aldrig nöjda och överambitiösa och därav misslyckade? Är det bara jag? Eller känner alla andra likadant? Jag övertolkar allting. Det är typiskt kvinnor. Eller typiskt mig? Det känns som att vanliga människor, har känslor och där tar det slut. Jag har känslor, men jag måste tänka på dem för att förstå dem bättre. Så hade jag kunnat radera hela den här texten, för att det är i grunden skitsnack. En känsloanalys. Så överflödigt. Så ytterst abstrakt och onödigt. Sån är jag. Onödig.
Nu sparar jag framtidssnacket till någon annan gång. Känns passande, i och med att det är nyårsafton och folk tenderar att bli extra filosofiska (eller extra berusade) för att på något vis börjar allting på nytt. Tror vi. Imorgon kommer att vara precis likadant som idag och det enda som förändras är antalet hjärnceller som har förbrukats under natten för att man har en ursäkt.
Anyways. Tänkte bara önska alla som läser min blogg ett gott nytt år. Jag hoppas verkligen att det blir lite bättre, lite lättare, lite gladare. Alla ni (för jag vet vem ni är) har haft era svårigheter och jag hoppas av hela mitt hjärta att allting kommer att lösas på smidigast sätt. Allting löser sig. Det får man inte glömma. "Och går det inte att lösa, då är det för att det redan är löst" som man så fint säger på portugisiska.
Så, to all of you, from all of us (kalle anka quote) ett väldigt gott nytt år, mycket hälsa, mycket kärlek och mycket glädje. Och lite mer pengar hade inte skadat heller.
Älskar alla er av hela mitt hjärta. <3
/AC
